Johan Fingal, Jönköpingsposten skriver:

Viljan att förstå och att behärska rädslan är den röda tråden i föreställningen. Yrsa Sturesdotter tar sig an uppgiften med personligt engagemang och en hel del avväpnande humor. Tillsammans med Torbjörn Grass använder hon sig av sång och musik, av dramatiska monologer och humoristiska samtal. (---) Trots det allvarliga ämnet har föreställningen ofta en lättsam ton. Sturesdotters monologer är korta och kärnfulla och i sina bästa stunder når de ut genom ett direkt tilltal som vill väcka eftertanke.

Karolina Ekstrand, Barometern skriver:

Det är fullsatt, vilket betyder runt 40 personer i publiken, i Mortorps gamla skola. Den tidigare Mortorpsbon Yrsa Sturesdotter har återvänt till sin gamla hembygd för en kväll för att ge sin och musikern Torbjörn Grass föreställning Skugga. Texter av henne själv och andra varvas och ackompanjeras av Torbjörn Grass musik på specialbyggda gitarrer. Hon berättar med inlevelse och medryckande. Det finns inte en chans att somna till och man vill inte heller. Man sitter där med sin rädsla – att missa något. Musiken förstärker berättelserna och ger också den vila som kan behövas mellan dem. Yrsa Sturesdotter var tidigare skådespelerska på Byteatern och visst kan man ana spår från den tiden. I texten Aphanden blir herr White den vita kungen i ett schackspel, sonen Herbert en vit bonde i samma spel och fru White som stickar ett vitt nystan. Och visst kan man ana Carmen Karlsson i kvinnan som försöker stampa sönder sin egen skugga. Redan bra monologer och berättelser blir bara än mer levande.

Karin Asmundsson, Östra Småland skriver:

I ett personligt och direkt tilltal blandade Yrsa Sturesdotter egna texter, och texter av forfattare som Wislawa Szymborska, Edith Södergran och Christina Claesson. Musiken är komponerad av Torbjörn Grass, med ett förflutet som musikchef på teater Västmanland, och han hade med två specialbyggda gitarrer, bland annat en harpgitarr, gitarr och harpa, allt i ett. På Soppscenen på Kalmar teater ges Skugga idag, som lunch och efter jobbet. Gå dit, bli rörd och road – och få lite nya insikter om rädslor, både dina egna och andras.

Margareta Andersson, Sydöstran skriver:

Föreställningen består av en rad kåserier, berättelser. Gitarrerna står för intermezzon och ibland förstärks berättandet av gitarr. Kåserierna handlar om såväl självupplevda rädslor som om rena skrönor. Det är trivsamt korta kåserier och där humorn är möjlig utnyttjar hon den. Hon talar väl och enkelt. Torbjörn Grass är god gitarrist och han ökar spänningen med unika gitarrhybrider. De förstärks, låter agressivt eller mjukt som harpa.

Birgit Ahlberg-Hyse, VLT skriver:

Utan att förändra rösten gestaltade hon fyra personer, skilda åt med enkla attribut. Övrigt material hade hon fått Wislawa Szymborska, Edith Södergran och Christina Claesson. Mellan dem sydde hon in, med osynliga sömmar, självupplevda historier. Till trevligheten bidrog Torbjörn Grass i hög grad. Hans förtjusning över sina unika instrument var charmig och hans solonummer, där han med viss elektronisk hjälp spelade duett med sig själv, var en stor upplevelse. Men där fanns inte en tillstymmelse till skrämmande inslag. Musiken blev snarare kontrasten, som en skyddande balsam mot den rädsla som skymtade fram i texterna.